
Det visar sig gång på annan att det inte är helt okej att synas, glittra eller ta nämnvärd plats och uppmärksamhet i mellanmjölkens land. Man ska vara lagom och följa jantelagen. Min ingivelse är att detta synsätt till stor del baserar sig på avund och inre osäkerhet. Det ska jämföras och värderas, sättas etikett och placeras i fack. Jag tycker det är konstigt på många sätt, vi har ju alla så olika egenskaper, begåvningar, utseenden och vardagsliv. Varför jämföra oss och varför känna avund mot andra? Jag önskar att vi istället vågade berömma, kunde tåla att andra nu och då får skina och stå i centrum. Vi har inget att vara rädd för. Dem andra hindrar inte oss från att blomstra eller vara precis lika bra, coola, snygga, smarta och unika som de är (på sitt eget sätt). Det är så mycket trevligare att peppa andra, lära av andra, växa med varandra och se positivt på sig själv och sina egenskaper. Varför stjälpa när man kan hjälpa?