Här sitter jag med en slags andnöd, som varken beror på covid eller minskad livsglöd, men jag känner mig allt lite socialt spröd. Ni vet ju alla hur restriktionerna löd – dans i klackskor bland folk de förbjöd och hur det blev kutym att tvaga händerna i T-röd. Många slet för att få ihop till sitt levebröd och hemmavid utvecklades recept i (h)järngrytor som sjöd, samtidigt som pusselbitar lades på plats i överflöd. En period som för vissa mycket egentid bjöd, gav styrka till den inre rösten som genljöd, en möjlighet att arbeta inåt för att stärka sitt ryggradsstöd. Likt en superhjälte som svept sin hemmagjorda och magiska mjöd, känner jag mig nu redo för omaskerade möten under en himmel som skiner eldigt röd.
F(l)ärdkost åt en pusseltyrare, självporträtt maj 2022
_
Bonusbild:
