Himlens rosenskimrande palett gav sken av frodig vegetation, sådan prakt torde ha krävt årtionden av rotning och därmed vara av fredlig art. Men ljuset under den gyllene timmen var bländande, varpå magkänslan kunde snärjas av de hullingar som legat dolda. Sådana rispar själens alla ytor, förgrenar sig på djupet och sätter balansen på prov. Det var först vid aktens sköraste del som ögonlocken föll igenom. Bakom ridån återfanns den med jorden komna kraften, växte sig utåt för att värna den inre essensen.
