En fråga som jag haft en aversion mot hela mitt vuxna liv. Om än jag i dag förhåller mig rätt väl till frågan, så finner jag den i grunden påträngande i merparten av relationer och bekantskaper. Den känns funktionslös och onödig i de flesta kontexter och överflödig i de trygga rum och sammanhang där den kan få sin rättmätiga plats att nyanseras eller kortfattat men genuint besvaras. Saknas ambitionen att lyssna och också bekräfta det personen som öppnar sig känner, så riskerar frågan att istället göra skada. I det senare kan den absolut fylla en funktion att ställa, men ofta är samtalet redan på en sådan nivå att bilden av måendet redan börjat visa sig.
Finns mycket mer att gräva och nyansera i ”hur mår du-frågan”, detta var bara ett skrap på ytan och något jag tog upp tråden från en instagramstory jag följde. Hur en sådan i mångas tycke enkel fråga som används dagligdags kan uppfattas helt olika beroende på person, dens bagage, dagsform, situation/kontext och plats i livet med mera. Det var fint att ta del av läsningen hos instagramvännen som delade sina tankar och känslor kring frågan och också delade vad hens följare hade för resonemang kring densamma.
Hur känner du kring frågan?
