Sparvugglan som jag tidigare berättat om i ett inlägg, var en del i ett större projekt som jag ingick åt Greenpeace Central & Eastern Europe. Bildidéerna arbetades fram tIllsammans med Gustav Martner, kreativt chefsnille för Greenpeace Norden och där jag efter riktlinjer, ramar och återkoppling kunde arbeta fram sju stycken konceptuella bilder. Bildernas syfte är att användas i Greenpeace interna kommunikation och nya strategiplan, att sporra medarbetare till kreativa lösningar och lyfta dokument som ofta bär stora mängder text. Låt mig visa tre till av bilderna som jag tycker mycket om från uppdraget (sparvugglan är också en favorit just för att jag fått vara med och klämma på dens fjädrar och lyfta på huvudet på kroppen):
Denna bild har sitt ursprung i ett av mina tidigare verk, men är kraftigt omarbetad för ändamålet. Jag har utgått från bergväggen i Klutmark som blir klädd i is om vintern. Denna vägg har inspirerat och fungerat fond i flera av mina porträtt (privata uppdrag, åt Kraja och även i självporträtt). Därefter har jag byggt in foton av trädstammar, förkolnad bark och skapat en känsla av att de brinner. Min överkropp är utbytt mot den norska samiska musikern Ella Marie Hætta Isaksen från när hon framför en yoik som heter ”Speaking Earth”. Porträttet är fotat av Marzena Skubatz på uppdrag åt Greenpeace. Bilden i sig kändes redan här dramatisk, men jag gjorde ett test med renar i rörelse över fjäll och det föll i god jord hos uppdragsgivaren, varför de fick förbli. Norrskenet tvekade jag först till, då det känns lite uttjatat, men har man upplevt ett norrsken, hört det spraka och sett det dansa, så vet man vilken kraftfull upplevelse det är. En symbol för ljus och hopp, en vacker motpol till de brinnande träden, smältande isen och skenande renarna. En slags hoppingivande himmel när jorden står i brand. Jag insåg härom dagen att bilden har växt på mig, att jag finner den stark nu när det gått ett par månader efter leverans.
Grundmaterialet till den här bilden var ämnad åt ett annat projekt – Skoglandslaget – med två till karaktärer på prispallen i bildrutan. Nu föll det sig så lyckligt att materialet kunde arbetas ihop även till detta uppdrag och jag älskar dess dramatiska och teatrala uttryck, samtidigt rena drag och smärtsamma budskap. Den triggar liksom motsägelsefulla känslor samtidigt. Modell och balanskonstnär (ja, han stod på högstubben med motorsågen i en hand): Gustav Martner.
Den här bilden sticker ut en aning från övriga då jag nästan helt arbetat med befintligt material från Greenpeace mediabank, något stockfoto på en manet, samt lite eget från min bank av himlar, vatten och texturer. Alltid spännande experimentera med material som redan finns och försöka sy ihop allt till en helhet.
Okej, jag skrev tre bilder till, men slänger med denna också, dock okommenterad.
