Idag infaller världsstickningsdagen (World Wide Knit in public day), vilket är en hel temavecka för att b la främja stickning i det offentliga rummet och visa på den mångfald som finns inom området.
Själv har jag sedan tonåren sytt i perioder, men aldrig trott mig om att kunna skapa med garn och efter några halvhjärtade försök la jag stickorna vilande för framtiden.
När jag under en all-in-clusive-förkylning tog tag i en virknål så blev den en del av min hand, som ett sjätte finger. Och strax kändes också sticknålarna överkomliga, ja snudd på begärliga. Eller var det trollspön jag höll i min hand? Ty dessa magiska pinnar gav känslan av att allt var möjligt, att jag kunde rida ut vilken storm som helst och lösa världens alla problem – så länge jag hade ett arbete i mina händer.
I varje nystan vilade potential om att skapa något meningsfullt och varje tråd blev något att hålla fast vid när blodet stormade inombords. Förhäxad av textilt handarbete och i fritt fall i livet, började jag på en väst. Virkade på bussen, medan jag kokade gröt, när jag halvsov i sängen och när jag stod i kön till postombudet.
Det infann sig en slags samhörighet med kvinnorna från förr. De som vallat får samtidigt som de stickade plagg, de kvinnor som försett familjen med värmande kläder för att klara den stränga vintern. Samma recept då som nu. Överlevnadsplagg – men med helt olika premisser.
Jag virkade för att hålla samman, för att jag tänkte att kraschen inte skulle bli lika hård om jag föll klädd i en skyddande väst. När så västen närmade sig en helhet, det var bara en bit av resåren kvar, var jag klar. Färdig. Redo att krascha. Naken. Det fanns inte längre något behov av den mjuka konstruktion som slukat mina vakna timmar, fått mina fingrar att låsa sig av maniskt virkande, som hållit mig funktionsduglig när jag förlorat fotfästet. Så jag repade upp västen, trasslade ut alla tåtar, band samman ändar, nystade och rullade ihop nya möjligheter.
Hörde talas om en flicka med tre stycken käpphästar. Hon var bekymrad över att hästarna frös om kvällen. Så jag tog fram mitt sjätte finger och började på ett täcke av nystanen från västen. Ett täcke blev strax tre och för varje slutfört projekt blev mina steg framåt stadigare. Dåtiden bar mig framåt, möjliggjorde skapandet i stunden, vilket i sin tur skulle ge en varmare framtid åt en flicka med käpphästar. Tanken gav mig ro att ta djupare andetag, luft som behövs för att ta ny vind.
Så här är jag nu – ett år äldre, växlar storögt mellan virknål och stickor. Skärskådar fibrer, experimenterar med tekniker, stickar bedrövligt skevt men virkar hyfsat jämnt, repar upp, gör om. Allt med vetskap om hur handarbete bidragit till vår överlevnad, värmt oss fysiskt och skapat genuin gemenskap. Hur handarbete bringar mening för den enskilde, likväl knyter ihop olika människor med varandra, fogar samman generationer och spänner över landsgränser. Ett skyddsnät som ger vind och har din rygg på den trassligt omättliga stick-, virk- och livsresan.
(Jag har i texten tagit mig friheten att fräckt sammanblanda stickning och virkning, trots deras olikheter och skilda funktion, ffa historiskt sett.)
