Mungipan sprucken och skör, efter att ha böjt nacken till annans favör. Sporrats till en skumpig galopp, över hinder som manat fram högsta av hopp. Tur att själen är van vid sin sits, annars kunde ritten ha slutat på brits. Tempot tyglas till långsammare skritt, så kan sinnet återhämtas störningsfritt. Ur munlädret föds då en frigörande symfoni, ackompanjerad av bjällror å ett vackert sceneri, en melodi om att hörsamma sin innersta livsfilosofi.
