Vi strålade samman en fredag när hösten kommit till Umeå. För att med hjälp av ljus och lins frysa ögonblick, spara dem som annars kan hamna i skymundan när vardagen pågår. Blickar som möts, kullerbyttor, vurpor, en hund som fotobombar, kroppsspråk och gester, en grubblande min, rultiga danssteg som får schwung av sång, skratt och stoj, några tårar och en stund på pottan. Men vi hade också ett mål om att skapa en bild med amning i fokus, föreviga en speciell tid där närheten till varandra är stark och band flätas samman. Utöver hundratals ögonblicksbilder skapades bland andra denna bild som dagen till ära då ljuset återvänder, får delas med omvärlden. Under bilden finner ni vacker poesi skapad av Sofia.
Gullen go biellocizáža?
Vai don go leat, niegožan?
gii vižardettiin skápma čađa
muittohat geasi gollis
mii do boalddiha
almmi ravddas
Rievssatlávkkážiiguin
dál dusto
Čuovga.
Askkistan juo báitá
–
Hörde jag blåhaken?
Eller är det du, min lilla dröm?
som kvittrande genom mörkertiden
påminner om sommarens guld
som flammar långt där borta
mot himmelens rand
Med en dalripas små steg
kommer det oss till mötes nu
Ljuset.
I min famn skiner det redan
Poesi av: Maret Sofia Jannok 22/12-2023 @sofiajannok