När den korta hjortronsäsongen går mot sitt slut tar hallonbuskarna sig ton och bjuder det bästa av bär. Ty det finnas inget som väcker plockargenen i mig än dignande hallongrenar. Just nämnda sorter av bär är mina två absoluta favoriter och jag är i min närmsta krets känd för att försvinna in i hallonbuskagens dimma under drygt två veckors tid där i början av augusti. I år blev skedde plockandes främst på annan ort och där delar av plockinsatsen gjordes åt annan person. Men frysarna börjar ändock bli fulla, ty tack vare föräldrar med vinbärsbuskar och äppelträd finns det mer av naturens goda att skörda. Att min smak och intresse för gula trattisar väckts, förgyller än fler av sensommarens dagar. Jag tackar skogen över att få strosa runt, vara ett med trädens sus och markens mylla. Att därtill få ta med guldklimpar hem känns nästan oförskämt, hur mycket kan en ta emot utan att ge tillbaks? Älskade skog, vad vore vi utan dig?
