Får ofta frågor om min(a) process(er) vid möten under utställningar, så i denna serie ”bakom kulisserna” ger jag en pytteliten inblick från skapandet av verken. Då det ofta är ett stor intresse kring just praktiska bitar så försöker jag ge små instick i delar av bildernas tillkomst. Beskrivningarna varierar från att innehålla en kort anekdot, visa en pryl som inspirerade till resten av bildens utformning eller några rader kring hela processen. (Klicka på bilderna för att visa i större storlek.)
En långt mer påfrestande process än jag kunnat ana
Järnvägsspåret ligger två kilometer från mitt hem och jag har flera gånger tänkt att ska skapa foton på rälsen, men det har suttit hårt inne på grund av spårets läge – just under två broar över en hårt trafikerad led där såväl biltrafik som cyklister och gångartister passerar. Att först klä av mig inpå småbyxorna i det då råkyliga oktober satt hårt inne, att sedan bli med viss nyfiken publik gjorde inte saken enklare (, om än det nog främst fanns oro för min hälsa och huruvida det verkligen inte gick någon tågtrafik här längre). När jag sedan började lägga mig ned, blev jag varse om hur oväntat vassa och aggressiva stenarna var mot min hud och hur smutsig en räls egentligen är. Det var dock först senare som jag insåg det dumdristiga med att i skymningsljus gå barfota på ett spår med sönderslagna glasflaskor och spik.
När jag väl tagit mig över vissa (främst mentala) trösklar kan jag hamna i det flöde som gör att att mitt fokus blir odelat uppgiften, varför det i tillståndet föreligger risk för skador och bristande säkerhet – men det är en ynnest och en omätbar känsla att få existera i flödet (nån form av eufori)! Tillbaka till verkligheten så visade det sig inte bli en, utan flera utmaningar. Nedkyld och inte helt nöjd, men med förhoppningar, tog jag min blåmärkta och smutsiga kropp hem för utvärdering av materialet. Det skulle visa sig att jag inte var nöjd och fick således ladda om för omgång två. Det är alltid enkelt att motivera sig till första fotograferingen, jämfört med den andra, särskilt när det blir en påfrestande sådan. Då, innan man vet vad det kommer smaka och kosta. Är i efterhand glad att jag inte nöjde mig med det första materialet eller kasserade idén, på grund av bekvämlighet. Nu blev det dock inte två fotosessioner, utan jag gjorde även ännu ett återbesök. Efter den tredje fotograferingen hade jag samlat ihop material gott nog för att sy ihop den vision jag hade på näthinnan.
I datorn har jag utgått från en bild av spåret och min kropp och sedan adderat in fler kroppar och mer omkringliggande miljö som fotades samtidigt. Därefter har jag förfinat miljön, arbetat bort tomrum och ett litet hus som stack fram, målat in mer av foliage, rökighet, atmosfär, textur, fipplat med färger i detalj som experimenterat i stort, låtit bilden vila, återkommit och filat vidare och slutligen finlirat färger, atmosfär, detaljer. Medmänniskor har hållit sig kvar som en av mina favoritbilder (med tillhörande text).
För att se mig kräla på spåret, spela den svartvita videon längre ned i inlägget.




