På torget möttes vi. För att ta en första fika. Hälsade hurtigt nyfiket. Hans leende upptog hela det härjade ansiktet. Jag backade. Han följde med. Klev in i min personliga sfär – igen. Vi gick tillsammans mot ödehuset.
Billyset fann vi i det övergivna som blev starten på vår nyfunna resa. Troligen hade det suttit på ett åk från 60-talet och var stort som huvudet på ett tioårigt barn. Det ligger nu på min balkong tillsammans med motorsågen. Billyset visade mig in på en oväntad väg, skarpt upplyst av hans aura. Eller om backspegeln får tala – han ledde mig moturs magkänslan och skärskådade min tunna hud i strålkastarljuset, trängde sig in. Men också, där fanns en mjukare ljuskägla att bruka genom mörkret, små ledtrådar om var jag kunde finna min dimmade kompass, vart jag skulle placera händerna letandes den famn som sken varmt.
På kalhygget möttes vi. För att skapa vårt första foto. Kysstes instrumentellt intensivt. Hans karismatiska röst överröstade den hårda vinden. Jag bet ihop. Han klättrade upp. Höjde sig över min person – igen. Vi skapade tillsammans.
Den röda motorsågen fick vi gratis genom Blocket. Troligen hade den använts i inlandet på 80-talet och var tung som ett tioårigt barn. Den ligger nu på min balkong tillsammans med nålen i 24 karat. Motorsågen gav prov på en balansakt mellan klavertramp på svindlande fallhöjder, vasst snidat av hans snille. Eller om bränsleförbrukningen togs in i ekvationen – han överröstade min ork och tog tuggor av min självbild, höjde min vilopuls. Men också, där fanns enstaka träd lämnade att klamra sig fast vid, som för att ingjuta hopp om att rötterna i vår resa inte var sönderkörda.
På min balkong möttes vi. För att byta vår första års gåva. Kramades lätt. Hans ljusblå blick sökte sig försiktigt fram. Jag blundade. Han manade mig att prata. Det var så han tystade mig – igen. Tillsammans gick vi itu.
Guldnålen var designad av en erkänd konstnär och köpt för att hylla min kreativitet. Troligen hade den kostat flera tusen och gick att bära som ett smycke. Den sitter nu fast inuti den röda motorsågen bredvid det krossade billyset. Nålen blev mitt dåliga samvete, ett pålagt ansvar som aldrig sinade, ty hur ofta jag än nästade och lappade, rev hans ord upp lagningarna igen. Eller om sytrådens bevisbörda betydde något – han slet sönder banden jag kämpat med att knyta och lämnade öppna revor. Men också, lösa trådar åt mig att försöka fästa och laga spillbitarna med ännu en gång.
På den trehundrasextiosjätte dagen var vi på vänt, halverst itu. I tristess tog jag det förbannade samvetet i handen. Inte för att sy, men för att peta bort lera från motorsågskedjan som kört fast. Efter handarbetets flit var kedja som samvete lättare och en provkörning på sin plats. Vrålet. När guldnålen som satt kvar i kedjan slets i en ny vinkel, antog en ivrig form. Vrålet. När min ork flög fram genom skriet, födde en ny drift i mig. Överrumplad slet sig motorsågens svärd in i det intilliggande billyset. Skärvor. Och i den blottade glödtråden lyste kompassen, där uppenbarade sig gnistan att bli hel – igen.
