Stunderna då vardagsrummet upplevs lika spännande som den största av färgrymder. Där nyanserna är fler än vad som går att ta in och ljushet anpassas efter känslomässiga behov. Där mättnad är ett resultat av processade tanketrådar och givna formler blir en trygghet att falla tillbaka på. Där experimentlusta står som primärfärg och tonar ut i ett hjul av nya insikter. Där tacksamheten sätter sista piffen på den explosiva supersaften.
Lägg om det avskavda svåra, fila tankarna genom tidens djupa fåra. Lyssna till viskningen från hjärtats slag, känn hur balansen blir handfast för ett tag.
Tankens batteribyte. (Recharging the (train of) thought). En stund där vi kopplar från eller pluggar in, blundar bort eller blickar ut i det blå. En plats där anoder och katoder samverkar, främjar expansion av grödor i huvudets grå. Ett tillstånd där magkänslan varsamt omfamnas och återhämtningen lyser upp sin lugna vrå.
I veckan fick jag besök av Lily och Alva för att skapa varsitt porträtt av dem (julklapp att sätta i guldram). Att umgås genom fotolek (och annat hitte-på) med fika är finfina grejer tycker jag. I bildspelet ses de skisser som Lily och Alva gjort på förhand och de hade även förberett varsin resväska med outfits (lånade lite ur min välfyllda garderob också) och mjukisdjur till fotograferingen. Ser fram emot att liknande fotohäng med tre …
Vaknar upp i en välbekant sfär, som för stunden liknar en färgsprakande chimär. Här finns allt det som mitt inre när, den kraft som mig på olika sätt framåt bär. För var gång jag får stanna kvar i det här, blir jag om möjligt ännu mer hemmakär. År 2021, februari
Den själförsörjande skola omfamna den dagspuls som är tillräcklig för att syresätta det inre ekosystemet över tid. Med ett filtrerat inflöde från tryckande brus blir andhämtningen sällan strypt eller ansträngd. Så länge andetaget bär bröstkorgen kan en ny knopp brista innan pågående fägring förmultnat. ✨ Själ(v)(för)sörjande År 2021, februari
Det är med glädje jag berättar om totalsegern i Kamera & Bilds årslånga tävling Grand Prix 2020. Det innebär att jag fick titeln ”Årets fotograf” och blev sedan också framröstad av läsarna till ”Årets bild”. För fem år sedan vann jag samma tävling (dock ej Årets bild) och hade inför detta år beslutat att ge tävlingen en sista chans. I och med vinsterna blev jag intervjuad av alltid så trevliga och duktiga skribenten Johan Wessel. …
Lutar skuldrorna inåt ryggstödet, den vrå som håller tanken bunden men behagligt sval. Att förbli på känd mark eller slå följe med lågorna? Ambivalensen hettar tills dess att gnistor slår ut den inre striden. Klivet ut i det oändliga snödjupet har aldrig förr känts så livgivande. #snölek™ År 2021, februari
Den inlindade skulden sticker ut likt en barriär mot såväl omgivningens grepp som omfamning. Det fysiska minnet gör sig tillkänna genom kårar längs böjd ryggrad. Att acceptera tanken fastän det svider i stunden, att släppa taget om känslan för att rena det infekterade. Ty under läkeprocessen frigörs plats åt närhet till en annan, som med tillförsikt kan komma att nå in i hjärtegropen. #SKULDEBLAD (ej skulderblad) Självporträtt år 2021 januari
Året på insta började med ett inlägg om favoritdjuren, de som hör av sig till den som stött på oturen. (#djurpålur) Lite visste vi då att 2020 skulle innebära kris för kulturen, ja sätta prov på hela samhällsstrukturen. Blott en vecka återstår av den här årslånga åkturen, jag minns helst stunderna ute i den läkande naturen. Låt oss knyta samman jordsnurret med att lyfta telefonluren, på distans få en medmänniska att känna sig uppburen, samt …
