En fråga som jag haft en aversion mot hela mitt vuxna liv. Om än jag i dag förhåller mig rätt väl till frågan, så finner jag den i grunden påträngande i merparten av relationer och bekantskaper. Den känns funktionslös och onödig i de flesta kontexter och överflödig i de trygga rum och sammanhang där den kan få sin rättmätiga plats att nyanseras eller kortfattat men genuint besvaras. Saknas ambitionen att lyssna och också bekräfta det …
Himlens rosenskimrande palett gav sken av frodig vegetation, sådan prakt torde ha krävt årtionden av rotning och därmed vara av fredlig art. Men ljuset under den gyllene timmen var bländande, varpå magkänslan kunde snärjas av de hullingar som legat dolda. Sådana rispar själens alla ytor, förgrenar sig på djupet och sätter balansen på prov. Det var först vid aktens sköraste del som ögonlocken föll igenom. Bakom ridån återfanns den med jorden komna kraften, växte sig …
”Rid ut det som inom dig känns, mocka ihop skiten och släng ut ditt rens, så är du för en stund frigjord från hjärnspökenas hårt hållna träns.” 😏 Självporträtt år 2021, juli
Breven etsar sig fast som bläcket på mitt skinn, mellan raderna ges luft att varsamt andas in. En omtumlande historia med saktmodiga svar, genom orden vilar skärvor av vem du faktiskt var. Sneglar ut på gräset som nu upplevs grönare än någonsin, men jag förblir helst i dåtidens alla små krypin. Har ingen brådska med att bli klar, vill placera varje nyans i hjärtats trygga förvar. Självporträtt 2021, augusti Stilleben från mittenbyggnaden, samma fönster tredje …
Vilar med vågrörelser när himlavalvet speglas i ögon där tårar rinner, svämmar över kinder tills kroppen är uppblottnad och hjärtat drunknar. Sjunker ned genom tårna mot jordmånen som grumlar horisontens skiljelinje, andetag hämtas från djupaste grunden för att flyta, drifta bortom kontroll och befria livets rörelse.
Välkommen till min syateljé, platsen där allt (o)möjligt kan ske. Handarbete med stoff som är brokigt, vi lappar å lagar med verktyg som är lite krokigt. Från tunnaste bomullstråd till tovat garn, här kan livets händelser bearbetas sedan vi var barn. Virka, fästa och nåla som det vore akupunktur, märker snart att vårt inre är komplexare än en axelfraktur. Sy i kors eller prydligt lagda veck sprätta, ibland är det svårt att veta vad som …
Dokumenterar det svårfångade självklara, där allt är tillgängligt och ingenting går att mäta för det pågår en ständig formgivning. Ett sätt att behålla synkroniserade flöden i rörelse, samtidigt förankra det upplevda inuti. Förståndets genomträngande blick uppmanar stundom till att låta slutaren förbli, ta itu med de kilometerlånga avtrycken som vid utsikt kan kännas som en oreda. Men det är inte trassligare än en samling sensationer som fastnat i sinnenas gemensamma tank och nu ska ligga …
Faller i ett hav av nyutslagen sommarprakt, tillåter skiftningarna att nyanseras i sin egen takt.Sinnena förtrollas av det skira ack så gröna, svala brisar kittlar tanken mer än den vildaste skröna.Solen går upp innan själen fått sig en blund, gör skillnaden mellan dröm och verklighet naturligt grund.Flyter stillsamt i nuet när något skaver i ögonvrån, kommer jag drunkna om jag inte tar mig härifrån?
Skrider fram stadigt tack vare den egensydda kravatten, håller inne med orden för att höra den ljuva sommarnatten, med himlavalvet som tak flödar sinnet fritt innanför hatten, idéerna som lyser starkast planteras i den rensade rabatten.
Här skådar ett majbarn i tidig höst, som under månader försökt släcka sin törst. Smulats sönder i skvalet från omgivningens röst, tills hjärtat dunkat på överslag i sitt bröst. Flätar nu samman vissnat med grönt till en form av tröst, ur skiftningarna målas fram vad som i livet bör sättas först.
